Den revolutionära gatan
Har varit på bio ikväll, Revolutionary Road, kort och gott en jävligt bra film. Mycket bra, men även mycket deprimerande. Krossade drömmar, låtsas liv, meningslös tomhet. Som sagt, filmen var allvarlig och seriös, inte en gång kände jag att det ryckte till i mungiporna. Det var ingen rolig film alls!! Och det var ju heller inte meningen. Ändå sitter många i publiken och fnissar till nu och då.. nervösa små fnitter-attacker. Varför? Så jag funderar för mig själv och tror helt enkelt att den här filmen egentligen är för hård och jobbig att ta in. Det är en deppig historia om en familj som försöker hålla ihop. Jag är ung, med hela livet framför mig och jag vill inte att mitt liv ska bli sådär! såklart. Men man ska väl veta att livet kan bli hårt och tufft - och absolut aldrig som man tänkt sig. Därför tycker jag man ska gå och se den här välgjorda filmen, ta in budskapet fastän det är tungt, och ge fan i att skratta nervöst när det blir för jobbigt!
Nu har jag varit djup nog. Jag skrattade inte,och nu är jag sjukt deppig. Godnatt.